Om ändå alla ställen i Indien vore som INTACT

Då är vi åter på plats på Intact Special School efter en veckas ledighet som spenderats i Chennai, Mamallupuram och Pondicherry/Auroville. Det är med blandade känslor man återkommer – samtidigt som det har varit roligt att se mer av Indien har vi kommit mer i kontakt med de orättvisor som utgör en vardag för många i befolkningen.  Fattigdomen och klasskillnaderna är mer påtagliga i storstaden.

Det känns kanske konstigt att läsa – vi bor och arbetar ju med barn som är frånstötta av samhället och där det finns ett otroligt stort arbete kvar för att öka acceptansen för handikappade människor. INTACT India har drivit frågan I 20 år. Det vi ser här bakom skolans murar är lyckliga barn som leker ihop som syskon. De tas om hand av specialutbildade lärare på dagtid, och på kvällar och nätter har de vårdare som känns som extramammor för dessa flickor och pojkar. I denna skyddade miljö är det lätt att glömma att det finns en anledning att barnen faktiskt är här, att de inte får den plats I samhället som de är berättigade till.

Som sagt så är det 20års jubileum på gång här på skolan. Av olika anledningar har vi därför fått ta del av INTACTs historia med både motgångar och framgångar. Det är förvånande att få höra om hur hjärtlösa människor aktivt motarbetat organisationen trots dess goda syfte. Personligen anser jag att det som all främlingsfientlighet bottnar I en rädsla för människor som är annorlunda. De barnen vi jobbar med är så otroligt söta och väluppfostrade barn, trots att många av dem har en svår bakgrund I bagaget. Att få ta del av barnens bakgrundsberättelser känns i hjärtat och jag önskar inget hellre än att framtiden ska bemöta dem med värdighet och respekt, precis som de bemöts här på ISS!

Ett av INTACTs projekt heter Opportunity Campus (OC) och är skapat för att barnen efter de lämnat skolan skall ha ett ställe att gå vidare till. Målet med OC är att tonåringarna får en meningsfull vardag genom arbete med ekologiskt jordbruk. Vi åkte dit för att se hur det fungerade!

En riktig arbetare

 

Det var alla tiders att få komma ut till detta campus! Helt knäpptyst överallt, bara vinden som svepte över gröna fält (eller jordbruna, men ni fattar). Jag njöt lika mycket av tystnaden som att se växtligheten. Detta är en hoppfylld plats med visioner för framtiden - tanken är ju att OC I förlängningen sedan skall kunna försörja hästarna med det krubb de behöver. Mycket pengar skulle sparas på detta sätt…

och visst sa jag att det var ekologiskt :D

En av grabbarna på OC

Intresserade volontärer med ledning

Väl på väg hem ifrån OC möttes vi av tidigare nämnda Ganeshastatyer som nu förflyttats från böneplatser och upp på diverse fordon. Autoriksha, bakluckor, på flak – you name it – där stod han. Som vår vän Thomas förklarade – på onsdagen firar man Ganeshas födsel. På fredagen flyttas han till bilar för att på söndagen möta sitt öde i vattendrag av valfritt slag. Stackars Ganesha, och stackars oss ifall de även dumpar de avbildningar gjorda av plast. Tack och lov var de vi såg av lera.

Hejdå Ganesh!

Innan jag rundar av för denna gången vill jag slå ett slag för en VÄGGKALENDER som vi håller på att snickra ihop här inför 20årsjubileet. Den kommer kosta 50 spänn, dvs ingenting, och pengarna går direkt till ett Vocational Training Center som skall byggas I anslutning till skolan! Bilder utlovas inom kort, men ni kan ju redan räkna med den till julklappshögen.

 

 

Stora kramar Sofie (vid tangentbordet) och Fia