Jubileum



 

 

Bakgården uppröjd och rensad

"när man ser de lide grann så här från åvan..."
Samma bakgård, fast uppfrån

På skolan är det full rulle, det vill jag lova. Förberedelserna inför det stundande 20års jubileet är på väg till sitt klimax och med det menar jag att det inte har nått klimax än trots att jubileet går av stapeln på onsdag… Jag och Sofie fortsätter att förundras över hur saker och ting både funkar och inte funkar i detta fantastiska land. Hemma i Sverige hade man börjat grovplanera ett sånt här firande 6månader i förväg, framför allt med tanke på att bakgården ska genomgå ett massivt ansiktslyft och ett tak och en scen ska byggas. Man hade tagit in offerter från olika byggföretag – det tar tid, och så är det olika aktörer som ska passa in tidmässigt i planeringen. I Indien däremot började vi planera hela jubileet första veckan i september och nu, när det är 5 dagar kvar börjar jobbet på allvar! Att ställa upp med kort varsel är inget problem här, tror inte ens att begreppet existerar. Dessutom fick ju arbetarna besked flera veckor (en eller två…) i förväg. Det är så det funkar här. Jag har flera gånger suttit på våra veckor möten inför jubileet när konversationen varit ungefär följande: ”When can you have this done? By tomorrow or the day after tomorrow?” ”Yes, no problem” och jag har undrat hur i hela friden detta ska lösa sig, men det gör det alltid. Säga vad man vill om indier, men när något ska ordnas då går det med rasande fart. De kan verkligen konsten att trolla med knäna.

En som kör och en som sitter bredvid och hejar på

Muren har börjat byggas

Idag håller de på och schaktar bort grus-sand från bakgården och i förmiddags jobbade de stora killarna på skolan med att bära bort alla grenar och kvistar som sågades ner igår. Verkligheten för barnen här och barnen hemma skiljer sig självklart väsentligt. Varje morgon innan skolan börjar, den börjar inte förrän halv tio, hjälps de som kan åt att sopa och kratta bort löv på skolgården. Men samtidigt som man kanske tycker att det är hemskt att barn jobbar utan att egentligen få lön, är det viktigt att också tänka på att det barnen gör skapar en känsla av sammanhang. De hjälper till att fixa sin egen skola och känner att de gjort något meningsfullt. Det är allas ansvar, och var och en har sina arbetsuppgifter som han/hon ansvarar för. Ismail kom stolt och visade upp hur skitiga hans händer blivit idag och pekade och gestikulerade (eftersom jag inte är så bra på tamil och han inte så bra på engelska) för att berätta för mig vad han gjort och hur stora grenarna var som han burit på.

 

Tre män krävs för att lyfta...

Killarna är under hård övervakning av Maheswari, som ser till så att allt hamnar på rätt plats.

Mindre kvistar får plats i skottkärran

Med fokus i blicken



 

 

Sofie in action

Jag och Sofie är minsann inte arbetslösa heller. Vi har tagit på oss uppgiften att måla väggen som är framför rehabpoolen. Dock har arbetet skjutits upp pga. att de kom på att vissa av cementblocken skulle bytas ut så man kan se igenom. Ja, som sagt… så är det här, och det är väldigt skönt att man tvingas ta dagen som den kommer och får vänja sig vid att det inte alltid blir som man planerar (snarare regel än undantag).

 

Här har de börjat med att byta ut cementblocken

EQ och Koko då? Jodå, de har varsin roll att spela på onsdag de också. Tanken är att vi ska visa upp alla INTACTs delar, och hästarna är ju en sådan del. De kommer befinna sig här på skolan under onsdagen för att utföra lite ”ponnyridning” och jag och Sofie kommer vara där för att svara på frågor och berätta om EQ-projektet.

Jag vet att vi sa för ganska så några veckor sedan att vi skulle skriva om resultatet från 3månadres utvärderingen som gjordes i september. Men nu är detta Indien och alla är upptagna med jubileet så det finns fortfarande inte så mycket text på engelska och från tamil till svenska har jag lite svårt fortfarande ;-) Ni får helt enkelt hålla ut lite till. Men det kommer, det lovar jag.

Till dess får ni fortsätta ha en härlig höst i Sverige och tänka på oss i 40graders hetta när vi jagar mygg och kackerlackor (om nu höstrusket skulle göra så att våren och sommaren känns långt bort…)

Varma hälsningar

Fia (vid tangentbordet) och Sofie