Ursäkta dröjsmålet, IGEN!
Vilket kalasande det varit! När det firas i Indien, då firas
det rejält. Onsdagens festligheter förlöpte väl och jag tror Thomas drog en
djup lättnadens suck när de 350+ gästerna nöjda och mätta lämnade ISS efter en
händelserik dag. Så mycket tid och planering som lagts på dessa dagar har varit
påfrestande för all personal, och de skötte sig KANON! Jag är så imponerad av
hur de kan rodda ihop firanden som dessa på de begränsade medel de har.
ISS barn uppträder
Maheswari (warden) får pris för hennes ovärdeliga insatser
Sofie, Fia och Hanna upp(ut)klädda
Dagarna efter besökte vi firandet på skolan i Vellimalai, en
bergsby 6 timmars skolbussfärd ifrån Trichy. De slingrande serpentinvägarna tar
andan ur en, framför allt för en höjdrädd stackare som mig själv. Efter några
djupa andetag och ett konstaterande att chauffören visste vad han gjorde kunde
jag luta mig tillbaka och njuta av naturen. Firandet var väldigt fint och
barnen otroligt söta och duktiga!
Firandet dag tre var på Opportunity Campus. Det föll ett
stilla regn som passade väldigt bra när man går runt på odlingsfälten. Nu under
monsunen växer saker så snabbt att man ser skillnad från dag till dag.
Stämningen var hjärtlig – kan inte finna ett mer passande ord! Vi åt mat ihop
och umgicks Indien/Sverige/Schweiz/Holland. På kvällen samlades vi alla igen
för en workshop angående INTACT Indias framtid – organisationen är stor idag
och planerna är att den ska bli ännu större!
Mr Thomas Ebeneezer, INTACT Indias ledare, och Navash - Äger en speciell plats i mitt hjärta, kallar mig Poppie och är min lillebror Patrik i indiskt format
Att få vara här och
bidra med sitt halmstrå känns extremt bra, ni som läser som funderar på att åka
som volontär – hit eller någon annan stans – GÖR DET! Jag kan inte beskriva hur
bra det känns att få ställa upp för barnen här och hur man utvecklar sig själv
som person varje dag – så lev snålt därhemma ett tag – och åk!
Sverige kändes fruktansvärt lång
bort under denna helg. Vi återvände till Vellimalai för att sätta upp ett
medical camp tillsammans med två rutinerade sjuksköterskor. Vilken upplevelse!
Dessa otroligt fina bymänniskor där många aldrig sett en vit människa förr
gjorde starkt intryck på mig/oss. De var så tacksamma över all hjälp vi kunde
ge dem. Sammanlagt hade vi runt 220 patienter (nej chefer och kollegor, det är
inget tempo jag kommer palla med hemma på sjukhuset!!)
Ihopkrupen i
bagageutrymmet på vår fyrhjulsdrivna jeep gick jag under hemresan igenom helgen
med blandade känslor – man är otroligt stärkt som person av att få hjälpa till
på detta sätt – samtidigt som man slås av hopplösheten som kommer av de begränsningar
vi har.
Av de personer vi rekommenderade
att kontakta sjukhus är det nog få som kommer kunna följa våra råd – det har
för lite pengar, och de statliga sjukhusen i Indien är ofta under all kritik
efter vad vi fått höra och ta del av. . .
Liten pojke med hjärtproblem
Stora kramar och all min tacksamhet till alla er som följer bloggen och stöttar vårt jobb härnere
//Sofie (vid tangentbordet) och Fia (på hästryggen för närvarande)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar