Volontär - Ridterapi - Indien

Ganesha Festival

Idag 19/9 har det varit helgdag och alla barnen lediga, detta eftersom hinduerna firar Ganesha Festival – guden Ganeshs födelsedag (Ganesh är den guden som avbildas som en elefant för er som inte är så bevandrade inom hinduismen). Firandet går kortfattat ut på att tillbe Ganesh samt skänka offergåvor till honom, offergåvorna brukar vara blommor, frukt, ris och annat ätbart, elefanter tenderar ju att äta en del... Efter att vi tränat hästarna i morse åkte jag, Sofie och Rachel (lärare på ISS och volontäransvarig) in till Trichy för lite (mer) shopping, och det känns verkligen i luften att det är en speciell dag idag. Mycket mer folk i rörelse även ute på landsbygden, inne i Trichy märks ingen skillnad på folkmängden för där är alltid väldigt mycket folk, men tillfälliga Ganeshstatyer/tempel är uppsatta lite här och var och hinduerna smyckar sina hus till gudens ära.

 

Ganeshstaty tillfälligt uppförd i LIC

 

Nu har jag nästan precis varit på resande fot i två månader, jag flög från Köpenhamn 22/7, vilket känns helt otroligt – å ena sidan känns det som om jag varit i Indien i en evighet (på ett bra sätt), å andra sidan flyger tiden iväg i rasande fart. Nåt som man märker efter bara ett par veckor här på skolan är att de har väldigt många holidays, som idag till exempel, både local och public ones. Det är ju framför allt tre religioner här med omnejd som ska samsas om sina olika högtider – hinduismen, islam och kristendomen. Än så länge har det bara varit skolledigt för olika hinduistiska högtider och såklart när Ramadan var slut, men högt räknat är det ungefär en helgdag varannan vecka… och då är alla lediga oavsett religion. Detta är något vi borde ta fasta på hemma tycker jag. Kristendomen har ju jämförelsevis relativt få helgdagar, så att lägga in ledighet när andra stora religioner firar sina helgdagar borde väl vara fullt möjligt…?!

Nu när Julias volontärperiod är slut är det jag som har huvudansvaret för hästträningen, fast Sofie ligger minsann inte på latsidan hon heller. Den hästen jag inte tränar för dagen går hon powerwalk med innan terapin. Koko är jätte trevlig att rida, så är det en riktig fröjd att jobba med honom. Han är fin i munnen och börjar så smått fatta hur han ska flytta undan för skänkeln, nästa steg är att han ska kunna bära sig mer i galoppen och där är han på god väg. EQ däremot är inte alltid lika samarbetsvillig – han har ett fint och bra steg men jag har inte helt lyckats övertala honom till att han ska använda det till annat än att springa fort i hagen eller vinna över Koko när vi är ute och rider. Till EQs fördel ska sägas att han är helt fantastisk med barnen – vem som helst kan i princip göra vad som helst med honom utan att han blir irriterad. Detta är ju den absolut viktigaste kvaliteten hos en terapihäst; då barnen ibland uttrycker sin glädje och upphetsning över att vara i stallet, som ju är något nytt och spännande, genom högljudda glädjerop eller att helt plötsligt vifta kraftigt med armarna.  

 Annat nytt på HRTC-fronten är att de fält som skulle plöjas nu är färdigplöjda och sedan ska ogräset rensas bort innan vi kan så gräs. Inte jätte intressant information kanske, men det är dock sådant som måste göras och hållas koll på för att projektet ska kunna fungera. Här får ni några bilder som visar hur det ser ut nu.

 



Field 1
 

Field 2

 

Field 3

Här har Josef sin bostad som även funkar som foderkammare i andra änden.

Stallet - lugnet före stormen...

Paddocken

Vägen ner till stallet

Jag och Sofie har tillsammans med Barathi (sjukgymnasten tillika projektansvarig för ridterapin) utökat eftermiddagarnas simning med en grupp som riktar in sig på de barn som har fysiska funktionshinder – dvs. hydrotherapy. Ridterapin är ju alltid på förmiddagarna och då är det ju utmärkt att Barathi har ansvar för hydroterapin ca 30-45 min 4-5 eftermiddagar i veckan. Poolen är jätte bra för träning, men då pooler och simning överhuvudtaget inte är vardagsmat i Indien behövs det lite strukturerade aktiviteter för att den ska användas, och ffa användas på rätt sätt. Förutom hydroterapin har varje klass en eftermiddag var i poolen där barnen efter bästa förmåga simmar eller bara känner på vattnet och tar in känslan av hur kroppen känns när den är i detta nya, lite annorlunda element. Sedan är tanken att alla lärare vars klasser har simning ska lära sig simma (detta är absolut ingen självklarhet i Indien) och det ska jag och Sofie hjälpa till med på lördagseftermiddagarna efter skolan. Varken jag eller Sofie klagar så värst mycket på att vara i vattnet nästan varje dag efter att ha varit i stallet hela förmiddagen i 35-40 graders värme…

Det var allt för denna gången!

Over and out

/Fia