Volontär - Ridterapi - Indien

Ankomsten!

Jag kommer skriva på svenska. Om det räcker till. Det är svårt att beskriva sina två första dygn i Indien med bara ett språk. Jag ska göra ett försök.

Först vill jag säga att jag läst på bra om Indien, rekat med kompisar som upplevt landet tidigare och scannat Johannas slitna Lonely-planet. Allt detta till trots så blev jag knäsvag så snart jag klev av planet i Trichy. Vi var fyra västerlänningar på det lilla propellerflygplan som genom turbulensen säkert tog oss till staden jag varit på väg till i mer eller mindre ett års tid. Det var två affärsherrar som rutinerat bett om platserna vid nödutgången så de kan sträcka ut sina långa jeansklädda ben, det var en rödhårig kvinna med hennatatueringar över händerna, och sen var det jag. Blont hår, ljusa ögon och totalt GENOMSVETTIG. Som huvudpersonen i Shantaram förklarar så lever vi här som amfibier, man är konstant svettig i ett stadie av mer eller mindre väta.

Men jag älskar varenda sekund hittils av detta varma land.

Att komma till skolan där de underbara barnen välkomnar en med öppna armar och leende på sina läppar var smultron för själen. Lärarna och övrig personal är minst lika välkomnande. Kvinnorna och männen i personalstyrkan samarbetar för att göra livet så bra som möjligt för dessa barn. När jag sitter på balkongen utanför mitt rum så hör jag barnen sjunga med lärarna. De leker på gårdsplanen, och de hjälps åt att ta hand om den lilla arma kraken till kalkon som spankulerar runt här på gården när han inte sitter i bur. Han ser för sorlig ut men han har nog ett riktigt bra liv härinne. De tar även hand om en skvadron vita duvor som bor i burar om nätterna men flyger fritt på dagarna.

Flera av barnen som tidigare varit elever på skolan har efter slutförd skolgång blivit kvar på skolan för att sköta diverse arbetssysslor. Att få en uppgift att sköta som av oss kan verka simpel är för dessa ex-elever ovärdeligt och de är mycket stolta över sitt arbete - som de utför minutiöst.

Och då till ridterapin. Anledningen att jag sitter där jag sitter idag. Stallet är beläget 20 minuters skumpig moppefärd rakt ut i tamilska landsbygen. Fia tar oss säkert fram i vänstertrafikskaoset där man möter allt ifrån kärror dragna av tjurar till moderna indiska grabbar på MC. Det är svårt att inte bli hänförd av omgivningarna och dess invånare. Jag vet inte hur jag ska förklara saken men det känns som att man blivit kastad hundra år tillbaka i tiden, men ändå inte. Du ser människor med nya mobiltelefoner och du ser fåraherdar vitt hår, skynke och herdekäpp valla sin fårskock. Idag var första dagen med barnen på ridterapin för mig. Att springa brevid Fia när hon leder hästen i trav och hålla en hand bakom en liten pojke som skriker av skratt är svårslaget.

Resten av mina uppelvelser får komma senare. Jag ville gärna skriva ett inlägg när mina intryck är färska.

Jag har även en ödla som bor på mitt rum. Han är vrålsöt, låter som en fågel när han piper. Han heter Jim, efter the Lizzard King.

Det var det för denna gången :)

// Sofie